Tesamorelin kan orsaka vätskeretention eftersom det stimulerar tillväxthormon (GH) och insulinlik tillväxtfaktor-1 (IGF-1), som påverkar hur kroppen reglerar natrium, vätske- och vätskebalansen i vävnader [1–6]. Tesamorelin orsakar vätskeretention främst genom att öka hormonell aktivitet relaterad till kroppens natrium- och vätskebalans. Ökad GH- och IGF-1-aktivitet kan leda till en mild vätskeansamling hos vissa individer, vilket yttrar sig som ödem, svullnad, uppblåsthet eller mild vävnadsödems, vilket är ansamling av vätska i kroppens vävnader.
Kliniska studier har upprepade gånger rapporterat milda svullnader och vätskeretention hos en del individer som behandlas med tesamorelin. I fas III-studier genomförda av Falutz et al. (2007, 2010) var perifer ödem, svullnad och reaktioner vid injektionsstället bland de vanligare rapporterade biverkningarna under behandlingen [2,3]. Långsiktiga säkerhetsstudier har också noterat milda tecken på vätskeretention hos vissa deltagare, men dessa effekter ansågs generellt vara hanterbara och inte allvarliga [4].
Vattenretention i samband med tesamorelin är vanligtvis mild och övergående, inte farligt. Vissa personer kan uppleva:
- Mild svullnad av händer, fötter eller anklar
- Svullnad i ansiktet
- Tillfälliga viktfluktuationer
- En känsla av trånghet i ringar, skor eller kläder
- Milda gaser
Vätskeretentionens svårighetsgrad kan variera beroende på faktorer som dos, individuell känslighet för GH-signalering, baslinjestatus för metabolism, njurfunktion och graden av IGF-1-ökning under behandlingen [1–6]. Individer som upplever en större ökning av IGF-1 kan vara mer mottagliga för ödemrelaterade symtom.
Viktigt är att de flesta studier av tesamorelin visade att vätskeretention inte vanligtvis ledde till allvarliga kardiovaskulära eller metaboliska komplikationer hos ordentligt screenade deltagare [2–5]. Sammantaget har kliniska studier beskrivit tesamorelin som relativt väl tolererat trots enstaka symtom på ödem eller vätskeansamling.
För att begränsa vätskeretention under tesamorelinbehandling diskuteras ofta följande stödjande strategier:
- Övervakning av natrium- och saltintag
- Att upprätthålla en lämplig vätskebalans
- Begränsning av överdriven alkoholkonsumtion
- Övervakning av IGF-1-nivåer under behandling
- Dosering anpassas under medicinsk övervakning om symtomen förvärras
- Regelbunden fysisk aktivitet som stödjer cirkulationen
Eftersom tesamorelins påverkar hormonella och metaboliska vägar bör ihållande eller förvärrade ödem utvärderas av en läkare för att utesluta överdriven GH- eller IGF-1-respons, kardiovaskulära problem, nedsatt njurfunktion eller andra underliggande tillstånd.
Metaanalysen av Badran et al. (2026) bekräftade också att tesamrelin kan orsaka biverkningar såsom ledsmärta, muskelsmärta, stickningar, reaktioner vid injektionsstället och symtom relaterade till ödem, även om allvarliga biverkningar generellt förblev relativt sällsynta [6].
Sammantaget verkar vätskeretentionen associerad med tesamorelin främst bero på aktivering av GH–IGF-1-vägen, vilket tillfälligt förändrar kroppens natrium- och vätskebalans. I de flesta kliniska studier har denna effekt varit mild, hanterbar och ofta ansetts vara mindre betydelsefull än fördelarna med minskat bukfetma och förbättrad metabolisk hälsa hos många deltagare.
Varning
Innehållet är endast avsett för utbildnings- och informationsändamål och bör inte tolkas som medicinsk rådgivning, diagnos eller behandlingsrekommendation. Tesamorelin påverkar hormonsignaleringsvägar och kan orsaka vätskeretention och andra biverkningar som kräver medicinsk övervakning. Individer som upplever ihållande svullnad, vätskeretention eller andra oroande symtom bör söka råd från en kvalificerad vårdgivare.
Referenser
- Tesamorelin. LiverTox: Klinisk och forskningsinformation om läkemedelsinducerad leverskada [Internet]. (2018). Tesamorelin. Bethesda (MD): National Institute of Diabetes and Digestive and Kidney Diseases. Tillgänglig på: NCBI Tesamorelin Översikt
- Falutz J, Allas, S., Blot, K., et al. (2007). Metaboliska effekter av en tillväxthormonfrisättande faktor hos patienter med HIV. The New England Journal of Medicine, 357(23), 2359–2370. https://doi.org/10.1056/NEJMoa072375
- Falutz J, Mamputu, J. C., Potvin, D., et al. (2010). Effekter av tesamorelin (TH9507), en tillväxthormonfrisättande faktoranalog, hos HIV-infekterade patienter med överskott av bukfetma: En samlad analys av två multicenter, dubbelblinda placebokontrollerade fas 3-studier med säkerhetsförlängningsdata. The Journal of Clinical Endocrinology & Metabolism, 95(9), 4291–4304. https://doi.org/10.1210/jc.2010-0490
- Falutz J, Allas, S., Mamputu, J. C., et al. (2008). Långtidssäkerhet och effekter av tesamorelin, en tillväxthormonfrisättande faktoranalog, hos HIV-patienter med bukfetma. AIDS, 22(14), 1719–1728. https://doi.org/10.1097/QAD.0b013e32830a5058
- Rahman F, McLaughlin, T., Mesquita, P., et al. (2023). Effekt av tesamorelin hos personer med HIV med och utan dorsocervikal fettansamling: Post hoc-analys av fas III dubbelblind randomiserad placebokontrollerad studie. Journal of Clinical and Translational Science, 7(1), e40. https://doi.org/10.1017/cts.2022.515
- Badran AB, Helal, A., Shata, K. S., & Ayesh, H. (2026). Kroppssammansättning, leverfett, metabola och säkerhetsmässiga utfall av tesamorelin, en GHRH-analog, vid HIV-associerad lipodystrofi: En metaanalys av randomiserade kontrollerade studier. Fetmaforskning & klinisk praxis, 20(1), 2–12. https://doi.org/10.1016/j.orcp.2026.01.002